maanantai 27. joulukuuta 2010
Den cherubiska paradiskroppens födelse i människan
1. Kor. 15, 51-52.
"Se, jag säger er en hemlighet: Vi skall inte alla insomna, men vi skall alla förvandlas, i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty basunen skall ljuda och de döda skall uppstå odödliga, och vi skall förvandlas."
Den cherubiska paradiskroppen, förvandlingskroppen. Den kropp som ständigt förvandlas. "I ett NU". Förvandlas i nuet. Den kropp som lever, förvandlas i nuet. Förvandlas i nuet likt ett barns kropp. Paradiskroppen blir aldrig gammal, blir aldrig vuxen, däri består dess odödlighet. Detta betyder inte att den inte åldras och dör. Bara att den är evigt ny, och aldrig kan tillintetgöras till icke-existens och statiskhet. Paradiskroppen är alltid som ett barns kropp, likt djurens kroppar är som barns hela livet ut. Samma spädhet och finhet i lemmarna som ett barn. Aldrig den förgrovade klumpigheten som finns hos vuxna syndafallskroppar. Stelheten, hårdheten.
Våldsamheten hos en tiger. Inte syndafallskroppens klumpiga, hårda våld. Nej, barnets våld. Barnets lätta, smidiga, mjuka våld. Ett sådant våld borttar udden av smärtan. Allt våld som kommer från naturen är av detta slaget; paradisiskt våld. Det hatlösa våldet. Lekens våld.
Paradiskroppen har ingen "smärtkropp". Lidandet är för evigt slut. Istället har det inträtt något vi inte har ord för. Vad är ormbett, myggbett, feber, svält? Inte lidande, inte smärta. Vi måste uppfinna ett nytt ord. Ett nytt ord för den paradisiska smärtan, som inte är smärta, utan ett naturfenomen, ett naturligt, självklart fenomen, lika självklart som hungern.
Vad sägs om ordet "natursmärta"?
Det är en god smärta. Det finns ond och god smärta. Naturlig och onaturlig smärta. Den onda och onaturliga smärtan är alltid både fysisk och psykisk, och innebär rädsla. Den goda och naturliga smärtan är en enbart yttre, utifrånkommande smärta, och kan därför aldrig genomtränga kroppens insida, själen, på samma sätt som då smärtan också kommer inifrån.
I detta ligger all skillnad. Kommer smärtan utifrån eller inifrån? All smärta som kommer utifrån kan lätt uthärdas, hur svår den än är. Men aldrig den inifrånkommande smärtan, aldrig. Den kan inte uthärdas. Det är den smärtan som får oss att vilja sluta leva. Den dräper oss djupt inifrån, dräper själva livslusten. Men utifrånkommande smärta kan aldrig dräpa vår livslust. Kan svält dräpa livslusten? Aldrig! Hunger är däremot själva förutsättningen för livslust. Ja, all natursmärta är förutsättningen för liv, livets naturliga inneboende sårbarhet, förutan vilket livet inte vore liv, men maskin, död, statiskhet.
När den inifrånkommande smärtan upphör, förvandlas alla smärtor till natursmärtor, även sådana smärtor som uppstått genom den inifrånkommande smärtan. Låt oss ta en livstids fånge, som upplever den cherubiska födelsen i fängelset. Hans inifrånkommande smärta vållade hans fängelsestraff, men efter cherubfödelsen är hans fångenskap inte längre själslig, utan endast fysisk. Smärtan kommer inte längre inifrån, utan endast utifrån. Och således kan ett så onaturligt fenomen som fångenskap förvandlas till natursmärta, och smältas om till LIV, likt hundarna smälter deras fångenskap om till liv. Vi förvandlar onaturlig fångenskap till naturfångenskap, som är livmoderns fångenskap, den enda formen av fångenskap som naturen känner till, och som inte är fångenskap, utan symbios. Den cherubiske livstidsfången går alltså in i en symbios med fängelset, med betongväggarna, med vakterna och medfångarna. Han suger liv ur den synbarligt livlösa omgivningen, såsom fostret suger liv ur moderns kropp.
Även andra fysiska åkommor som vi onaturligt dragit på oss kan genomgå denna omsmältningsprocess. Diabetes, alkoholism, epilepsi, magsår, fetma, cancer. En cancersvulst kan försvinna bara genom att vi t.ex. slutar stressa, genom att vi totalt ändrar livsstil. Fetman försvinner när vi återfinner vår naturliga mathunger. Osv. osv. Det finns knappt någon sjukdom som inte kan förvandlas till liv när paradiskroppen föds. Även om en sjukdom är så långt förliden att den inte går att bota, kan den bli en hemlig livskälla i oss när vi smälter om den i vårt inre. De rent fysiska smärtorna i de onaturliga sjukdomarna kan aldrig bli värre än någon natursmärta, därför kan allt förvandlas till natursmärta, och all natursmärta är födande, livsalstrande. Natursmärtan är som de skenbart livlösa sandkornen som plantan i öknen tränger igenom för att nå näringsämnena. Hade allting varit koncentrerade näringsämnen, hade inte dessa små stenar funnits med i jorden, hade inte plantan kunnat leva. Den måste ha motstånd för att kunna njuta av livets saft. Den måste ha något att tränga igenom.
"Se, jag säger er en hemlighet: Vi skall inte alla insomna, men vi skall alla förvandlas, i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty basunen skall ljuda och de döda skall uppstå odödliga, och vi skall förvandlas."
Den cherubiska paradiskroppen, förvandlingskroppen. Den kropp som ständigt förvandlas. "I ett NU". Förvandlas i nuet. Den kropp som lever, förvandlas i nuet. Förvandlas i nuet likt ett barns kropp. Paradiskroppen blir aldrig gammal, blir aldrig vuxen, däri består dess odödlighet. Detta betyder inte att den inte åldras och dör. Bara att den är evigt ny, och aldrig kan tillintetgöras till icke-existens och statiskhet. Paradiskroppen är alltid som ett barns kropp, likt djurens kroppar är som barns hela livet ut. Samma spädhet och finhet i lemmarna som ett barn. Aldrig den förgrovade klumpigheten som finns hos vuxna syndafallskroppar. Stelheten, hårdheten.
Våldsamheten hos en tiger. Inte syndafallskroppens klumpiga, hårda våld. Nej, barnets våld. Barnets lätta, smidiga, mjuka våld. Ett sådant våld borttar udden av smärtan. Allt våld som kommer från naturen är av detta slaget; paradisiskt våld. Det hatlösa våldet. Lekens våld.
Paradiskroppen har ingen "smärtkropp". Lidandet är för evigt slut. Istället har det inträtt något vi inte har ord för. Vad är ormbett, myggbett, feber, svält? Inte lidande, inte smärta. Vi måste uppfinna ett nytt ord. Ett nytt ord för den paradisiska smärtan, som inte är smärta, utan ett naturfenomen, ett naturligt, självklart fenomen, lika självklart som hungern.
Vad sägs om ordet "natursmärta"?
Det är en god smärta. Det finns ond och god smärta. Naturlig och onaturlig smärta. Den onda och onaturliga smärtan är alltid både fysisk och psykisk, och innebär rädsla. Den goda och naturliga smärtan är en enbart yttre, utifrånkommande smärta, och kan därför aldrig genomtränga kroppens insida, själen, på samma sätt som då smärtan också kommer inifrån.
I detta ligger all skillnad. Kommer smärtan utifrån eller inifrån? All smärta som kommer utifrån kan lätt uthärdas, hur svår den än är. Men aldrig den inifrånkommande smärtan, aldrig. Den kan inte uthärdas. Det är den smärtan som får oss att vilja sluta leva. Den dräper oss djupt inifrån, dräper själva livslusten. Men utifrånkommande smärta kan aldrig dräpa vår livslust. Kan svält dräpa livslusten? Aldrig! Hunger är däremot själva förutsättningen för livslust. Ja, all natursmärta är förutsättningen för liv, livets naturliga inneboende sårbarhet, förutan vilket livet inte vore liv, men maskin, död, statiskhet.
När den inifrånkommande smärtan upphör, förvandlas alla smärtor till natursmärtor, även sådana smärtor som uppstått genom den inifrånkommande smärtan. Låt oss ta en livstids fånge, som upplever den cherubiska födelsen i fängelset. Hans inifrånkommande smärta vållade hans fängelsestraff, men efter cherubfödelsen är hans fångenskap inte längre själslig, utan endast fysisk. Smärtan kommer inte längre inifrån, utan endast utifrån. Och således kan ett så onaturligt fenomen som fångenskap förvandlas till natursmärta, och smältas om till LIV, likt hundarna smälter deras fångenskap om till liv. Vi förvandlar onaturlig fångenskap till naturfångenskap, som är livmoderns fångenskap, den enda formen av fångenskap som naturen känner till, och som inte är fångenskap, utan symbios. Den cherubiske livstidsfången går alltså in i en symbios med fängelset, med betongväggarna, med vakterna och medfångarna. Han suger liv ur den synbarligt livlösa omgivningen, såsom fostret suger liv ur moderns kropp.
Även andra fysiska åkommor som vi onaturligt dragit på oss kan genomgå denna omsmältningsprocess. Diabetes, alkoholism, epilepsi, magsår, fetma, cancer. En cancersvulst kan försvinna bara genom att vi t.ex. slutar stressa, genom att vi totalt ändrar livsstil. Fetman försvinner när vi återfinner vår naturliga mathunger. Osv. osv. Det finns knappt någon sjukdom som inte kan förvandlas till liv när paradiskroppen föds. Även om en sjukdom är så långt förliden att den inte går att bota, kan den bli en hemlig livskälla i oss när vi smälter om den i vårt inre. De rent fysiska smärtorna i de onaturliga sjukdomarna kan aldrig bli värre än någon natursmärta, därför kan allt förvandlas till natursmärta, och all natursmärta är födande, livsalstrande. Natursmärtan är som de skenbart livlösa sandkornen som plantan i öknen tränger igenom för att nå näringsämnena. Hade allting varit koncentrerade näringsämnen, hade inte dessa små stenar funnits med i jorden, hade inte plantan kunnat leva. Den måste ha motstånd för att kunna njuta av livets saft. Den måste ha något att tränga igenom.
Förvandlingen till växtlikhet
Är ni klara över att vår uppdelning av verkligheten i djurrike, växtrike och mineralrike inte existerar i verkligheten, utan bara i vårt språk, ungefär såsom de kantska kategorierna? Således kan man mycket väl öka antalet fack till ännu fler riken, eller inskränka dem till bara ett enda rike, låt oss säga växtriket, och betrakta allt som finns som olika slags växter.
Ja, egentligen skulle man kunna tala om människan som en slags vandrande växt, med rötterna inombords, i magen och tarmarna. Även våra celler blir till genom en slags fotosyntes, primärt genom ljus, luft och vatten.
Det finns ingen skillnad mellan oss och växterna annat än till form och konstruktion, som är en väldigt ytlig skillnad. Det väsentliga - själen - eller kroppens innersida, är gemensam för människor och växter. Därför måste vi sluta tala om det vegetativa som något negativt när det används om människor. Ett sådant tal är fullkomligt löjligt, då allt mänskligt liv i grunden är vegetativt, t.o.m. tankelivet, ja inte minst det, ty just själen är det som mest förbinder oss med växterna.
Aldrig framgår människans växtlikhet så tydligt som under fosterstadiet i moderlivet. Då har den växtens främsta egenskap, det som skiljer den från djuren och många mineraler; att den befinner sig på samma ställe under hela sin livstid, förenad med sin livskälla genom märkvärdiga trådar som kallas rötter, växtens navelsträngar.
Men människan är en underlig växt. Den tas tidigt upp ur jorden, roten klippes av, och så fortsätter den sin existens som kravlande och vandrande växt!
Men olikheten är bara utvärtes. Själsligen finns roten och navelsträngen till materien kvar, och den klippes aldrig av, inte ens i döden, såsom de ockulta medierna så felaktigt påstår (de menar att sliversträngen som förenar astralkroppen med den fysiska kroppen går av i döden). Vi kommer aldrig i evighet att överge materien och vår växtlikhet, aldrig att höja oss över växterna och stiga mot "högre sfärer" i den "utveckling" som ockultisterna så idiotiskt talar om i sin hierarkiska natursyn. Det vegetativa är vår gudomlighet, vår enhet med hela universum.
Ja, egentligen skulle man kunna tala om människan som en slags vandrande växt, med rötterna inombords, i magen och tarmarna. Även våra celler blir till genom en slags fotosyntes, primärt genom ljus, luft och vatten.
Det finns ingen skillnad mellan oss och växterna annat än till form och konstruktion, som är en väldigt ytlig skillnad. Det väsentliga - själen - eller kroppens innersida, är gemensam för människor och växter. Därför måste vi sluta tala om det vegetativa som något negativt när det används om människor. Ett sådant tal är fullkomligt löjligt, då allt mänskligt liv i grunden är vegetativt, t.o.m. tankelivet, ja inte minst det, ty just själen är det som mest förbinder oss med växterna.
Aldrig framgår människans växtlikhet så tydligt som under fosterstadiet i moderlivet. Då har den växtens främsta egenskap, det som skiljer den från djuren och många mineraler; att den befinner sig på samma ställe under hela sin livstid, förenad med sin livskälla genom märkvärdiga trådar som kallas rötter, växtens navelsträngar.
Men människan är en underlig växt. Den tas tidigt upp ur jorden, roten klippes av, och så fortsätter den sin existens som kravlande och vandrande växt!
Men olikheten är bara utvärtes. Själsligen finns roten och navelsträngen till materien kvar, och den klippes aldrig av, inte ens i döden, såsom de ockulta medierna så felaktigt påstår (de menar att sliversträngen som förenar astralkroppen med den fysiska kroppen går av i döden). Vi kommer aldrig i evighet att överge materien och vår växtlikhet, aldrig att höja oss över växterna och stiga mot "högre sfärer" i den "utveckling" som ockultisterna så idiotiskt talar om i sin hierarkiska natursyn. Det vegetativa är vår gudomlighet, vår enhet med hela universum.
Förvandlingen till bergslikhet
Vad jag skrev om växtriket i inlägget "Vegetativ mystik" gäller också för mineralriket. Även här kan djurriket, växtriket och mineralriket inskränkas till ett enda fack, denna gång mineralriket. Allt som finns kan betraktas som olika slags mineraler.
Människan kan betraktas som ett vandrande knippe mineraler, ett sorts vandrande berg, en sorts vandrande, mjuk sten. Vi behöver inte alls anta uppdelningen i organisk och oorganisk natur, som är en synnerligen idiotisk uppdelning. Självklart är allt som existerar organiskt och levande istället för mekaniskt och dött, hur mekaniskt det än ser ut att uppföra sig när vi granskar det i mikroskop. Därför kan cellerna i människokroppen betraktas som lika mycket mineraler som järn och sten. Och såsom mineralerna ständigt kan uppdelas i mindre kemiska beståndsdelar, kan människokroppen mycket väl betraktas som en större mineral, jämförbar med mineralkroppar som järn och sten, även de komplexa personligt medvetna varelser, bara synbarligt mer orörliga än människokroppen. Människans födelse ur livmodern kan betraktas ungefär som stenens födelse ur berget, som en mineralisk celldelning, uppkommen genom det jordskalv som kallas födelsen.
Vår likhet med berget och metallen är större än vi anar, och vi skiljer oss från varandra egentligen bara i rörlighet, i form och konstruktion. Det väsentliga - själen - eller kroppens innersida, är gemensam för människor och mineraler. Och vari består denna själsliga likhet? Jag tror den främsta egenskap som skiljer mineralerna från djuren och växterna är deras passivitet och osårbarhet. Det mineraliska är förmågan att ingå i kemiska föreningar med omgivningen, och passivt smälta in i omgivningen, uppblandas med den. Det mineraliska föds och vissnar inte såsom djur och växter, det lever i ständig födelse och död, genom sina kemiska förvandlingsprocesser. Det mineraliska i oss är det i oss som fortast föds och dör, där djuren, träden, solarna och galaxerna är de som långsammast föds och dör. Det innebär att det mineraliska besitter en otrolig skapelsekraft, ja det är själva djupet i skapelsekällan - det mikrokosmos som föder makrokosmos. De kemiska processerna är den eviga livsdynamiten, och därför är det mineraliska i oss garanten för vår evighet, vår förmåga till nyfödelse efter döden. Vi "överlever" döden tack vare det mineraliska medvetandet som vi delar med berg och metaller, och detta medvetande är vår yttersta navelsträng ner i jorden, och växtens yttersta rot, med hjälp av vilken vi och växten övervintrar döden.
Alla större kroppar upplöses till slut. Men det finns något som aldrig upplöses, och det är den kemiska förvandlingsprocessen i kroppen, livsenergin, medvetandet. Den fortsätter, och det är med den, med livsenergin i sina minsta beståndsdelar, som vi går vidare in i nya livsformer. Mineralen är bryggan mellan liv och liv, denna som till synes är så passiv och stendöd. Vårt medvetande går in i det mineraliskas mikronivåer i döden, och föds på nytt ur detsamma.
Hur kan jag då veta att det är just jag som återföds, undrar du. Bibehåller man sin identitet efter att man smält samman med den mineraliska omgivningen i döden?
Denna fråga kan vi bara besvara för oss själva genom att redan nu släppa loss vår mineraliska natur ur dess bojor, både till själ och kropp. Det är att släppa fram metallegenskapen i oss, som smälter in i omgivningen. Mystikerna kallar det att dö före döden. Och överlever du det, vet du att du överlever den fysiska döden. Du måste bryta din isolering och leva dig in igen i den naturliga verklighet som du skall smälta ihop med rent fysiskt i döden, leva dig in i den redan nu rent själsligt. Då är det bara det fysiska som förändras i döden, inte det själsliga - det är redan ett med det som kroppen i det yttre skall bli ett med.
Vi förstår att detta bara handlar om att bryta den isolering från resten av naturen som hela civilisationen bygger på, bryta den fascistiska "hygienen", som tvättar bort själva känslan för materien och mullen. Vi måste få tillbaka "smutsen", den naturliga kroppsdoften, nakenheten och barfotagången, allt det som överbryggar klyftan mellan oss och den omgivande natur som vi fysiskt skall smälta ihop med i döden.
Människan kan betraktas som ett vandrande knippe mineraler, ett sorts vandrande berg, en sorts vandrande, mjuk sten. Vi behöver inte alls anta uppdelningen i organisk och oorganisk natur, som är en synnerligen idiotisk uppdelning. Självklart är allt som existerar organiskt och levande istället för mekaniskt och dött, hur mekaniskt det än ser ut att uppföra sig när vi granskar det i mikroskop. Därför kan cellerna i människokroppen betraktas som lika mycket mineraler som järn och sten. Och såsom mineralerna ständigt kan uppdelas i mindre kemiska beståndsdelar, kan människokroppen mycket väl betraktas som en större mineral, jämförbar med mineralkroppar som järn och sten, även de komplexa personligt medvetna varelser, bara synbarligt mer orörliga än människokroppen. Människans födelse ur livmodern kan betraktas ungefär som stenens födelse ur berget, som en mineralisk celldelning, uppkommen genom det jordskalv som kallas födelsen.
Vår likhet med berget och metallen är större än vi anar, och vi skiljer oss från varandra egentligen bara i rörlighet, i form och konstruktion. Det väsentliga - själen - eller kroppens innersida, är gemensam för människor och mineraler. Och vari består denna själsliga likhet? Jag tror den främsta egenskap som skiljer mineralerna från djuren och växterna är deras passivitet och osårbarhet. Det mineraliska är förmågan att ingå i kemiska föreningar med omgivningen, och passivt smälta in i omgivningen, uppblandas med den. Det mineraliska föds och vissnar inte såsom djur och växter, det lever i ständig födelse och död, genom sina kemiska förvandlingsprocesser. Det mineraliska i oss är det i oss som fortast föds och dör, där djuren, träden, solarna och galaxerna är de som långsammast föds och dör. Det innebär att det mineraliska besitter en otrolig skapelsekraft, ja det är själva djupet i skapelsekällan - det mikrokosmos som föder makrokosmos. De kemiska processerna är den eviga livsdynamiten, och därför är det mineraliska i oss garanten för vår evighet, vår förmåga till nyfödelse efter döden. Vi "överlever" döden tack vare det mineraliska medvetandet som vi delar med berg och metaller, och detta medvetande är vår yttersta navelsträng ner i jorden, och växtens yttersta rot, med hjälp av vilken vi och växten övervintrar döden.
Alla större kroppar upplöses till slut. Men det finns något som aldrig upplöses, och det är den kemiska förvandlingsprocessen i kroppen, livsenergin, medvetandet. Den fortsätter, och det är med den, med livsenergin i sina minsta beståndsdelar, som vi går vidare in i nya livsformer. Mineralen är bryggan mellan liv och liv, denna som till synes är så passiv och stendöd. Vårt medvetande går in i det mineraliskas mikronivåer i döden, och föds på nytt ur detsamma.
Hur kan jag då veta att det är just jag som återföds, undrar du. Bibehåller man sin identitet efter att man smält samman med den mineraliska omgivningen i döden?
Denna fråga kan vi bara besvara för oss själva genom att redan nu släppa loss vår mineraliska natur ur dess bojor, både till själ och kropp. Det är att släppa fram metallegenskapen i oss, som smälter in i omgivningen. Mystikerna kallar det att dö före döden. Och överlever du det, vet du att du överlever den fysiska döden. Du måste bryta din isolering och leva dig in igen i den naturliga verklighet som du skall smälta ihop med rent fysiskt i döden, leva dig in i den redan nu rent själsligt. Då är det bara det fysiska som förändras i döden, inte det själsliga - det är redan ett med det som kroppen i det yttre skall bli ett med.
Vi förstår att detta bara handlar om att bryta den isolering från resten av naturen som hela civilisationen bygger på, bryta den fascistiska "hygienen", som tvättar bort själva känslan för materien och mullen. Vi måste få tillbaka "smutsen", den naturliga kroppsdoften, nakenheten och barfotagången, allt det som överbryggar klyftan mellan oss och den omgivande natur som vi fysiskt skall smälta ihop med i döden.
Apokalyptiska drömmar under året 2010
Dom är många. Här kommer dom, i kronologisk ordning, med början med de äldsta, för ett år sedan:
Bergen som slet i sina kedjor som levande djur i fångenskap
För kanske ett år sedan hade jag en kraftig apokalyptisk dröm, som jag ännu minns, fast jag inte har skrivit ner den ännu. Hela naturen var som en fånge i kedjor som rev och slet i kedjorna som en besatt, för att komma loss. Klipporna och bergen var som levande djur i fångenskap, som röt och rasade och slet i sina kedjor. Havet stormade och vinden piskade. Själv var jag på flykt från polisen, och gömde mig hos några gamla tanter. De förstod inte vad som var på gång, de var lite senila, så det var väldigt nära att de hade avslöjat mig för polisen, men jag lyckades gömma mig ändå.
För ungefär lika länge sedan hade jag en annan apokalyptisk dröm som jag minns tydligt, fast jag inte har skrivit ner den än. Jag drömde att jag vistades uppe i fjällen, då jag plötsligt såg en jättetsunamivåg komma rusande uppför bergssluttningen. Jag sprang längre och längre upp, men tsunamivågen bara följde efter hela tiden.
Domedagsprofeten insmord i bajs
Jag vandrade som en barfota, tiggande och luffande sadhu (indisk helig man) runt omkring i Indien, och profeterade om domedagen. Jag var insmord i bajs.
Messiastävlingen
På sinnessjukhuset har jag drömt alldeles ofantligt spännande och vackra drömmar i tre nätter på rad. En av dom var nog mitt livs största drömupplevelse. Utan tvekan. Den handlade om Jesu återkomst. Hur den pågår just nu i naturen. Hur allting i naturen kretsar kring det. Hur det TÄVLAS om vem som får göra dom största insatserna i framfödandet av ett nytt människosläkte, vildmänniskorna. Djuren tävlar faktiskt i det här! Och människorna med, undermedvetet. Alla vill vara Jesusen. Alla vill vara den där bomben som får fram det stora raset i sin omgivning. Man ser på andra med nästan avund i blicken, när andra lyckas bättre. Det är som barnlösa kvinnor som tävlar om vem som får bli med barn nästa gång.
Problemet med den här tävlingen är bara att det också är en tävling i att lida. Vem som orkar lida det som behövs lidas. Det handlar om födelse, om födslovärk. Det är därför jag kan se med stolthet på alla mina sinnesjukhusvistelser.
Ringens brödraskap - porten till paradiset
Jag skrev nyligen att jag hade haft mitt livs vackraste dröm på psyket. I natt slog jag rekordet igen. Jag drömde om hur det var att komma till paradiset och kunna röra sig fritt i luften med tankens hjälp. Jag vaknade mitt i natten, oerhört skakad av drömmen, och hur VERKLIG drömmen hade varit. Sen efter en stund somnade jag igen, och drömmen fortsatte! Jag drömde nu att min bror Jakob i själva verket var ett förklädd helgon, som lärde mig knepet hur man får kontakt med paradiset och ut-ur-kroppen-upplevelser av att bli fri och levitera med kroppen. Han lärde mig att det hade att göra med en magisk ring. Man kunde laga en sådan ring åt sig själva, och experimentera. Det var en lektion i magi. Ringen kunde vara virtuell eller vad som helst. Ringen kunde vara ett brödraskap eller en orden. När jag vaknade var jag oerhört skakad igen, och tänkte på min egen ring som jag hade när jag förlovade mig med naturen, och på den ringens brödraskap, "Heliga Naturens Orden", som innefattar minst två människor, mig och Skogs-David. Tänk om det är den magiska ringen för Jesu återkomst!
Jag var Jesus
Mina rekordhärliga drömmar tycks bara fortsätta. Igår slog jag rekordet igen - under en tupplur igår på dagen. Den drömmen hade också med Jesu återkomst och paradiset att göra, som alla mina rekordhärliga drömmar har haft att göra med. Den handlade om att jag var Jesus, och att min syster Inger trodde på mig. Och jag skulle få en rik tjej till flickvän. Jag sade att jag alltid hade gillat rika, fina tjejer.
Jag var Jesus, som fick till stånd uppståndelsen från de döda
Jag hade inatt igen en av mina rekordhärliga drömmar, som jag denna sommar har haft tre, fyra stycken av redan, och alla har de handlat om Jesu återkomst, paradiset och uppståndelsen. Inatt slog drömmen alla mina rekord. Jag sov på en fönsterbrädesliknande avsats inne i Åbo Domkyrkas vägg:
Det började med att min dröm var ungefär som ett dåligt tecknat seriealbum, men sedan blev allting mer och mer verkligt allteftersom drömmen fortskred:
Jag drömde att jag var ombord på en båt med skurkar, kanske en piratbåt. Sedan fick jag magiska krafter, och kapade båten. En av skurkarna fick följa med. Sedan blev båten liten som en roddbåt, och skurken blev en liten pojke. Och så började havet stiga i accelererande tempo. Vi åkte ut mot havet för att finna Atlantis. I början blev vi förföljda av polis och psykiatri. Men jag styrde båten med tankens kraft, och vi lyckades rymma från dem med många finter och knep. Sedan visade det sig att jag var Jesus som hade förvandlats kroppsligen. Havet steg alltmer, och det började likna på filmen "2012". Vi kom upp i ett rasande tempo med båten, vår fart accelererade så att myndigheterna tog oss för ett flyg. Sedan försvann allting, och jag befann mig i en väldig fängelsebarack med de dödas kroppar sovande i de små cellerna. Jag började väcka dom, en efter en, börjandes med mina lärjungar Petrus och Paulus. De kände inte igen mig, såg inte särskilt glada ut. Däremot, när jag kom till Moses, blev det ett igenkännande med glädjetjut blandat med klagotjut. Till sist väckte jag själve Satan, och han visade sig vara Adam, den första civiliserade människan. Då vaknade jag.
Farten på händelserna i drömmen hade accelererat, för att nå ett klimax, och i klimaxens stund vaknade jag.
Världsbrand
Jag har märkliga drömmar inne i väggen på Åbo Domkyrka (jag ligger på en fönsterbrädesliknande avsats), ett magiskt ställe? Igår natt drömde jag att jag var pappa till min sex år yngre lillebror, och nu inatt drömde jag att jag var med om historiens största skogsbrand: den kom att täcka hela den Europeisk-Asiatiska kontinenten. Branden var så het, att redan när den närmade sig tiotals km borta, puttrade sjöarna som kastruller, och skogsbranden rörde sig med 15 km/h! Det var en väldigt tydlig och detaljerad och logisk dröm, en sällsynthet för mig. Jag vaknade första gången den natten med att vi inte lyckades fly hemifrån i tid från branden, och det blev kokhett i min sovsäck, och jag ropade i sömnen "Vi måste gå nu!" och vaknade och märkte att jag ropade det där högt, på riktigt. Sedan somnade jag om. Drömmen fortsatte. Vi hittade vi en bil och flydde branden genom hela Europa. Den jagade oss hela tiden. Det var svårt att fly p.gr.a. allmän kaos. Till sist nådde vi en ännu aktiv flygplats nånstans i södra Frankrike, men kom för sent till det sista flyget som kunde ta oss bort från den farliga kontinenten.
Den här drömmen var extra märklig p.gr.a. att den fortsatte efter att jag vaknat och somnat om, flera gånger, kanske 4-5 gånger. Jag brukar ofta vakna och somna om ganska många gånger på morgontimmarna, och nu drömde jag hela tiden samma dröm. Det har aldrig hänt mig förr på det här sättet.
Paradiset i koncentrationlägret
Inatt sov jag i en slumbyggnad som ett konstprojekt, "Taideslummi", uppfört i Åbo Domkyrkas park. Jag och en massa hippien byggde den igår, och vi var fem, sex stycken som sov där inatt. Välkomna att titta in! Byggnaden skall stå där i en vecka, med ständigt häng och musikaliska program mm. Det är en slags anarkistisk protestdemonstration.
Jag drömde i natt att jag och en hippie som sov i slummen tillsammans med jag, Jonne, vandrade som luffare upp genom Finland. I Tavastehus stal vi ett äpple från en butik, och blev fast av säkerhetspolisen, SUPO. En annan vän till mig kom till platsen och ropade argsint att jag var besatt av "Jesu demon" (något liknande har jag hört av min storebror Josef, som sade att jag var besatt av en "teologisk demon" och en "helighetsdemon"). Sedan kom två italienska präster till platsen, och sade på engelska att de var medialt ("psykiskt") begåvade. Men de gjorde ingenting annat än att föra oss till ett koncentrationsläger i Italien. Den var belägen inne i en stor ladugård långt ute på landet, där människorna bodde tillsammans med kor och får. Alla var fulla av torkad bajs på kroppen. De sov helt enkelt på golvet, där alla bajsade. Kring lägret låg en invecklad härva av elstängsel, som inte sträckte sig i höjden, utan på längden. Jag fick välja mellan att stå fången inne i härvan, och att gå in i fångenskap i lägret. Jag valde det senare. Kor kom genast och välkomnade mig, nosande på mig, och en liten minilammunge kom till mig, och jag lyfte upp den. Det var som att komma hem. Prästerna hade sagt att lägerinnevånarna åt på varandras kroppar, var kannibaler, men jag märkte att det inte stämde. Här kände jag mig hemma, här kunde jag bo hela livet. Detta var i själva verket paradiset, där naturen igen fick råda, och människor och djur bodde ihop. Men så träffade jag min storasyster Anne där. Hon var ren som hon alltid är, och vacker, och i hennes vrå av lägret var allting rent. Men hon sade åt mig att hon försökte ta sitt liv varenda dag. Jag förskräcktes, och utbröt "Men vi har ju varann"!
Sedan vaknade jag, och somnade om. Sedan fortsatte drömmen. Då berättade lägerinnevånarna att de alla var Jehovas Vittnen, och att detta var deras kommunitet. Ett stycke bort i skogen låg deras "Rikets sal". Jag fick åka dit och besöka byggnaden, och den var en ståtlig byggnad.
Jag har haft ett så rikt drömliv den här sommaren! Så många drömmar om paradiset! Och nu var paradiset beläget inne i ett koncentrationsläger, mitt i all bajs! Och helvetet var beläget i den själ (Anne), som inte tålde bajset, utan måste ha det rent och städat runt sig hela tiden. Utan tvivel en mycket andlig dröm. Jag tror på den.
Framtida överdriven teknologi, och vårt sjukliga beroende av denJag har nån gång funderat på om inte vi i framtiden ser en funktion på internet lite liknande google maps, där satellitvideokameror ger oss möjligheten att zooma in oss på vilken plats som helt på jorden, och se genom satellitvideokameran vad som händer där NU.
Inatt gick dessa tankar i uppfyllelse i drömmen. Jag bar på en Iphone i vilken jag zoomade in vad som skedde just nu på en gata i Rio de Janeiro, Brasilien.
Men det märkligaste var att Iphonen fungerade som en GPS för mig. Och jag var så fast i GPS- systemet att jag inte kunde lossa mig från det, utan använde det även på kända platser! Och jag navigerade mina känslor med den också. Jag zoomade in mitt känsloliv, för att reagera på "rätt" sätt i rätt situation. Och jag måste ha GPS-en för att göra de enklaste färder, för att inte falla i diket! En vän som jag hade med mig föll i diket därför att jag inte lyckades navigera med GPS-en tillräckligt bra.
När jag vaknade, reflekterade jag genast allvarligt över drömmen. Jag kom på att språket fungerar för oss ungefär som en sådan GPS, som vi har blivit helt destruktivt beroende av. Och att mobiltelefonen och internet i verkligheten närmar sig detsamma med stormsteg. Alltmer som sker där, sker NU. Som mycket på Facebook, t.ex.
Sedan gick mina tankar till hur det hela antagligen kommer att sluta. Vi kommer antagligen att bara fortsätta byta ut verklighet mot virtualitet, helt tills det hela tar sig gigantiskt löjliga proportioner, såsom det tog sig för mig i drömmen. Då kanske vi vaknar från alltihopa, inser vår dumhet. Liksom jag vaknade från drömmen just då. Vi tröttnar, helt enkelt. Kanske vi först då inser att djuren är mycket visare än oss, när de leker och kommunicerar direkt med verkligheten, istället för att ta vägen genom virtualitet, symboler och tankar. Kanske vi vaknar kollektivt, när virtualiteten blivit så förfinad, att den blir som en blank, ren spegel, som visar oss vår egen dumhet. Det är som vi spelar ett dataspel hela tiden, där grafiken blir allt mer verklighetslik, helt tills vi märker att vi har börjat spela verkligheten på en maskin, istället för att leva den såsom djuren lever. I den stunden tröttnar vi.
Kanske förfiningen av vår virtualitet accelererar. Kanske den når "singulariteten" år 2012. Vem vet.
"Survival-groups" och krig
Jag drömde att jag var i Helsingfors och förberedde mig för en civilisationskollaps med mina hippievänner där. Vi byggde s.k. "Survival groups", med sex stycken i varje grupp. Sedan utbröt det krig, och jag tvingades gå in som soldat, fast jag inte gått armen. Jag var hemma hos mina föräldrar med ett gäng soldater, som visade sig vara gamla klasskamrater från lågstadiet, och fienden krigade mot oss från grannhuset.
Senare hälften av drömmen var en sann mardröm.
Koncentrationsläger, "vård" för dom fattiga
Inatt drömde jag att jag blev satt på koncentrationsläger. Det hela presenterades som "vård", eftersom det var nödtider i världen, och maten ransonerades. Allt skulle kontrolleras, därför hölls man fången.
När jag inte var underdånig en medfånge, hotade han att han skulle slå mig. Han påminde mig om en av mina gamla psykvårdare.
Min syster Solveig sade att världens undergång snart skulle komma. Hon hade hört att George W. Bushs son, som enligt drömmen hette "Jon", skulle bli USAs nästa president, och bli en oerhört grym sådan, uppviglad av sin fader att bli världsdiktator. Det skulle snart bli svälttider, och hon hade hört att när den stora svälten kom, var det bara dom rika som skulle få mat, inte dom fattiga, dom skulle lämnas att dö.
Domedagen kommer 11.1.2011
Min bror Erik läste ivrigt i en bok om domedagen, och sade åt mig att domedagen skulle komma 11.1.2011
Jag och myrorna erövrade civilisationen
Jag och en hel härskara myror erövrade civilisationen, som var som en stad bakom stadsmurar.
Paradis i ett fängelse för lärare
Jag och min bror Jakob besökte Jakobs gamla klasskompis Tosse i ett fängelse för lärare, dit Tosse hade hamnat ( han var lärare i drömmen). Gemenskapen mellan fångarna i fängelset var något av det varmaste jag någonsin sett. Sex, sju gånger per dag samlades alla fångarna i ett ganska litet rum, där de satt tätt intill varann omkring på golvet, och så delade de sina liv med varann. Jag fick vara med på en sådan samling, och då såg jag hur en av fångarna grät, och blev tröstad av de andra. Det var en sådan där ganska skär och klen ung man som grät. Efter det stod jag upp och höll spontant ett tal för fångarna, där jag förklarade att vi alla var en del av Gud, och Gud håller man inte i fångenskap.
"Uppryckelse-psykos"
Jag drömde att jag kom i psykos när jag såg en flock fåglar flygande avlägset på himlen - jag trodde det var djuren som skulle komma och hämta mig till paradiset i en slags djurisk motsvarighet till Jesu återkomst och "uppryckandet". Jag föreställde mig att fåglarna var stora drakar, och att jag skulle få rida på dessa drakar, till paradiset. Jag blev så säker på att detta skulle hända att jag sprang till min far för att ta farväl, och jag berättade åt honom vad jag trodde skulle hända mig. Då skickade min far psykvården på mig för att få mig inlåst på sinnessjukhus. Jag rymde innan de hann komma, och sedan jagade de mig genom skog och mark. Jag lyckades undfly genom att jag, varje gång som de nästan fick tag i mig, bytte skepnad, till en ny existensform. Men det hjälpte inte, jakten bara fortsatte. Jag tvingades byta skepnad 10-20 gånger, helt tills jag till slut bytte till min barndom - jag blev barn igen. Och där var jag trygg.
Vår familj vandrade mot paradiset
Jag drömde att jag var liten och bodde hemma på "Lyckobo" med hela resten av min familj. Då fick vi idén att vi skulle lämna civilisationen och vandra som nomader mot paradiset. Detta skulle bara lyckas om vi byggde en väg ut ur vårt hus genom att rada våra saker efter varann, så att vi kunde gå på våra saker som på en väg. Detta skulle skydda oss från fienden, så vi gjorde detta.
Total solförmörkelse i flera dagar
Jag drömde att jag var ombord på en stor båt ute i havet, och plötsligt blev det total förmörkelse. Solen lyste inte om dagen, månen var borta, stjärnorna också, och fyrarna gick sönder. Och nu måste vi navigera fram så att vi inte åkte på skär. Vi klättrade ner vid fören på båten, och kände med våra händer, så att våra händer skulle bli dom första att ta emot klipporna när vi stötte på dom, så att vi kunde stoppa i tid.
Jesus-psykos
Jag och en annan kille fick kollektiv Jesus-psykos i ett stort hus med många våningar. Psykosen smittade av sig, och när man fick smittan, rasade man i början som en besatt. Jag och den där killen trodde båda att vi var Jesus, och gömde oss nakna i kloakutrymmen i huset. Vi betraktade oss som bärare av "elden". Sedan började vi jagas av psykiatrin, och vi försökte försvara oss med hjälp av insekter, men det bet inte på psykvårdarna. Jag lovade psykvårdarna att inte mörda någon i självförsvar, och sedan lämnade jag min kamrat i sticket, och sprang upp på husets tak. Psykvårdarna kom efter mig, upp på taket. Då sprang jag upp i ett torn på taket, men dom kom efter också in dit. När jag hunnit helt längst upp i tornet, kastade jag mig ut från fönstret på tornet, och lyckades ta tag i en skör träställning som stod nära tornet, så att jag inte föll till marken och dog. Då vaknade jag ur drömmen, som var en sann mardröm, som stegrades i intensitet helt tills klimaxen uppnåddes, och jag vaknade.
Science-Fiction-dröm om teknologins helvetiska framtid
Vi är långt inne i framtiden, och jorden är kall och död. Människorna lever som astronauter på jordklotet, så förstörd är jorden. Det har börjat regna smält metall från himlen, och det finns stora metallsjöar, som metallindustrin utnyttjar. Metallen bogseras med rymdfarkoster till industrierna. Allt är mörkt hela tiden, och solen har blivit som månen. Vi tror att vi är i himlen. Detta är vårt civiliserade paradis. Att leva helt inne i en teknologisk värld.
Havets stigning med en meter
Jag drömde inatt att jag läste i en tidning att havet skall stiga snart med en meter, kanske bara inom några månader. Och detta skulle leda till att hamnarna i världen kollapsade, och flera stora kuststäder lades under vatten.
Folksångskonserter världen runt och "Jesu återkomst-psykoser"
Sedan drömde jag också att jag var utanför St. Peterskyrkan i Rom med min mor, min syster Rosa och några till. Min mor strålade av värme. Det var en märkvärdig slags konsert framför kyrkan, där folkslag från hela världen hade samlats för att sjunga en slags folksånger. Det var lätt att gå vilse i mängden av folk på den stora öppna gården framför St.Peterskyrkan.
Sedan fick jag höra att på liknande tillställningar runt om i världen hade folk kommit i spontana psykoser, där ett ljus borta i mörkret betydde Jesu återkomst, och dom hoppade och dansade av glädje som vildar. Och läkarna var i full fart för att stoppa dom. Jag minns hur arg jag var i drömmen på dom där läkarna, som lade sig i detta, jag tyckte det var så fullständigt naturligt och inget att vara rädd för.
Sagan om Ringen-dröm
Domedagsdröm igen. En Sagan-om-ringen och Matrix-liknande dröm. Jag valdes till det som var drömmens motsvarighet till Sagan-om-ringens ringbärare.
Det var ca. 15 st. med i "brödraskapet", som också bestod av kvinnor, bl.a. Meeri. Andra som jag minns namnen på var Mähr, Per och teologen Ole Hallesby. De var alla personer från mitt tidigare liv. Jag fick veta att jag varit David Petander i mitt tidigare liv.
Drömmen var klar och oerhört stark, som en vakendröm. Jag var nästan medveten om att jag drömde, och kunde reglera drömmen litet. Som t.ex. att bestämma när jag ville vakna.
Vi 15 i brödraskapet var alla samlade inne i en slags "Matrix"-värld, i ett rum inne i ett hus. Vi hade alla andliga vapen så starka att dom blev farliga för vår omgivning. Det blev till drabbningar inne på rummet, en strid om vem som skulle vara "ringbäraren".
Jag blev vald till slut, och fick veta att jag kl. 5 på morgonen skulle ut på mitt ringbärar-uppdrag (ungefär vid den tiden vaknade jag också från drömmen, och skrev genast ner den). Men jag hade en magisk kula istället för en ring. Alla de 15 hade kulor, men min blev utvald till att leda kriget.
Människorna i min dröms värld var precis som människorna i Matrix-filmen; programmerade av en dator. Denna dator tänkte göra det svårt för mig i mitt uppdrag.
Jag trodde först att de 15 var mina fiender, att de var som dom "andra". Det tog till drabbningar och utfrågningar om namn innan jag insåg att så ej var fallet. Drabbningarna handlade om att de andra var rädda för mig på nåt sätt, de ville hindra mig från att använda den magiska kulan.
Allt i rummet under den natten var så laddat på högspänn, att det minsta man gjorde satt igång väldiga reaktionsvågor hos de andra 15.
Drömmen var oerhört psykedelisk.
Nazismen och civilisationens fall
Jag skrev en handskriven liten avhandling om den tyska nazismen, och hur den har påverkat hela vår civilisation till ytterligare förfall. Det var ett slags skolarbete på högstadiet. Till slut infogade jag följande kommentar:
1) Civilisationens sådd: Stenåldern - antiken
2) Civilisationens växt: Medeltiden - idag
3) Civilisationens skörd (dess fall): Framtiden
Gigantiska lopptorg
Jag drömde att det var gigantiska lopptorg och gratis godisutdelningar utomhus. Som om världen höll på att gå under, kändes det, och allt skulle delas ut och säljas, för det var så kort stund kvar.
Missionär i helvetet
Jag var i ett märkligt sorts helvete, en grå, mörk och kall värld, där jag hade det mysigt, men andra tycktes plågas. Jag var väl nån sorts missionär.
Uppståndelsen från de döda; att vi började lägga märke till livet igen
Jag hade en skakande apokalyptisk dröm inatt. Det blev väckelse, och vi bad och talade i tungor mitt på gatan. Jag ropade högt till Jesus Kristus. Väckelsen bestod i att naturen åter blev levande för oss civiliserade, från att ha varit som död för oss. Plötsligt såg och hörde vi livet inne i en snäcka när vi stack huvudet under vattnet. Vi lade märke till Livet, det som vi hade trott var dött. Detta var uppståndelsen på den yttersta dagen. Naturen träffade oss med sin pil, vi blev sårade av Naturen. Det kröp en levande varelse inne i en snäcka, och plötsligt lade vi märke till Livet, som vi trodde hade dött ut.
Jag var en Tarzan-lik messias
Jag drömde att jag var en messias, och fick utstå förföljelse för sitt messiasskap. Jag var en vild, Tarzanlik messias, som jagade människor på gatan, och skrämde dom.
Vi levde nakna i jordhåla
Jag och min flickvän (drömmens flickvän) bodde i en jordhåla under jorden på en liten beteshage. Vi hade en lucka över öppningen. Beteshagen var den där lilla fårhagen vid den busstation vid Karlbergsvägen som vi åkte till skolan från när vi bodde i mitt barndomshem Lyckobo. Vi levde helt nakna. Det var som på stenåldern.
Brevbomben om uppståndelsen
Jag drömde att det var en stor konferens i min moderförsamling "Smiths Venner" (utbrytargruppen), kanske på flera tusen besökare. Jag gick inte dit i början, istället skickade jag ett mycket märkligt brev åt ledarna för konferensen:
Brevet var en avsiktligt ofullbordad brevbomb!
Jag bifogade en brevtext, och i den texten utbröt jag i jubel över att jag funnit den sanne Guden: Gud är fysisk! Gud är den fysiska verkligheten! Att Gud är "Jag ÄR" betyder att han är själva verkligheten, det som är, den materiella verkligheten! Nu är frälsningen här! Jesu återkomst och paradiset är här! Låt oss jubla i det fysiska, låt oss rulla oss i det fysiska, låt oss leka med det fysiska!
Själva bomben som jag lade i brevet bestod av en handfull sågspån, som jag skulle ha blandat krut i, och annat material som behövs till bombtillverkning, men av någon anledning stannade allt vid sågspånet. Jag skrev också i brevet rakt ut att det här var en brevbomb.
Jag vet verkligen inte varför jag gjorde brevet till en brevbomb, om än ofullbordad. Var det fyrverkeri för paradisets återkomst? Ville jag skrämma vettet ur konferensledarna? Var det ett barnsligt vilt hyss?
I vilket fall som helst kom jag till konferensen efter att jag sänt brevet. Ledarna var Gerhard Oord och några Schytt-ungdomar. De tog mig avsides och tillrättavisade mig med dödsallvarliga och vettskrämda blickar. Men de tillkallade inte polis. Bara konferensens väktare.
Vad jag skulle göra om Kollapsen kom nu
Jag drömde att om Kollapsen kom nu, skulle jag dra mig tillbaka till landsbygden, till en gård med äppelträd...
Internets fall
Jag drömde att internet kollapsar snart, och att datorexperter i Rom håller på och bygger ett nytt datorsystem, som de planerar att sätta igång 2025, för att hindra kollapsen.
Krig i Europa
Jag drömde att ett gigantiskt krig bröt ut, som förintade nästan hela Europa.
Uppståndelsen på den yttersta dagen
Jag tror jag slog rekordet på härliga drömmar inatt. Det gamla rekordet var från i sommar. Den här gången var min rekordhärliga dröm mera en slags sanndröm, en apokalyps, ett avslöjande av vad som är på gång i världen. Jag vaknade oerhört skakad och upphetsad, som om jag just fått mitt livs största insikt.
Detta handlade drömmen om:
Jag har trott och upplevt det som om jag är ensam med min förvandling till djuriskhet (kroppens uppståndelse) bland människorna. Att det bara är jag som rör på mig i den andliga utvecklingen, medan resten av mänskligheten stampar på stället.
Min dröm uppenbarade för mig att detta inte är sant. Att det som sker i mig är en uppenbarelse av det som sker överallt i det fördolda.
Jag lärde mig i drömmen att förvandlingen till djuriskhet spirar i smyg i hela mänskligheten. Det är som ett frö som spirar fördolt under jorden, den har ännu inte brutit upp genom markytan. Hos mig har spiran kommit fram i dagsljuset, men hos de övriga är det ännu fördolt, inte minst för dem själva.
Detta förhållande var tydligt i drömmen inte minst när det gällde min familj. Jag och resten av min familj var först fiender, men bara på ytan. Djupt där nere på bottnet försiggick samma process i oss alla. Och plötsligt kom processen upp till ytan också hos resten av min familj, med början hos min syster Hanna. Vi återförenades, insåg det idiotiska i vår forna fiendskap.
Och i slutet av drömmen gavs det mig en tolkning av Uppenbarelsebokens ord om att det inte skall vara mera natt på den nya jorden. Det betydde att vi skulle återvända till djurens spontana sömnliv, där vi inte sov av gammal vana, rutinmässigt ena hälften av dygnet, utan att vi sov bara när vi var trötta, lite nu som då, när som helst. Natten blev lika fylld av liv och vakenhet som dagen, precis som den är det hos hundar, katter, lejon, fåglar. Och drömmen var inte mera omedvetenhet, utan vakendrömmande, levande, medveten dröm.
Väckelse
Jag luffade omkring på Åland för att missionera för djurismen. Jag släppte fri ett gäng vargar som betade i en hage precis som kor. Vargarna sprang in i skogen. Sedan tände jag eld på hela hagen. Jag blev fast för det, av Johan Wretman, estradpoeten! Han bara tog tag i mig, men gjorde inget mer.
Sedan blev jag trött på de civiliserade, och ville försvinna in i vildmarken för gott. Jag började vandra mot vildmarken. Men innan jag försvann råkade jag stiga in i en liten kristen församling som var samlad i en lägenhet. När vi träffades, var det som om djurens ande kom över dom, och jag upplevde att skördandet av frukten från mitt missionsarbete hade börjat, uppståndelsen och Jesu återkomst hade börjat. Vi hade det extremt roligt med kyrklig galghumor. Det var en sådan fri och naturlig ande i vårt sällskap att jag berördes djupt.
Paradisisk kommunitet
Jag var med i en paradisisk kommunitet som levde precis som i Edens trädgård, bara att vi hade kläder på. Vi hade en stor trädgård. Det var total egendomsgemenskap och fri, öppen sexualitet. Jag knullade i drömmen med en rysk tjej mitt på gården. "Det här är Eden", viskade jag till henne innan jag förförde henne.
Det fanns inget krav på att man måste arbeta i kommuniteten, de som ville samlade mat i stan genom att gå runt och plocka rester i restauranger och sopor, och sedan hade vi knytkalas på maten under kvällen.
Uppståndelsen från de döda
Drömmen inleddes med att jag arbetade tillsammans med teologen Patrik Hagman i en verkstad där vi målade metallbitar. Patrik, min gamla trätobroder från Åbo Akademi, var helt förvandlad, som om han uppstått från de döda. All strävhet och förakt i hans natur var borta, han var ren som ett barn, men med ett förklarat, glimrande intellekt, mycket klarare än det han haft tidigare, som också det var vasst. Vi pratade om teologiska frågor, med stor njutning, utan ett uns av gräl och diskussion.
Sedan träffade jag teologen Harry Månsus och Lea. Harry var också helt förvandlad, som om han uppstått från de döda, och Lea också. I drömmen fick jag bekräftelse på att Harry Månsus är en mycket större mystiker och teolog än Peter Halldorf, en insikt som jag haft även utanför drömmen.
Sedan var det som om alla människor var samlade ute på ett vitt fält. Uppståndelsen! Den inleddes sakta men säkert, med ett steg åt gången. Första steget jag minns i drömmen var att äktenskapen slogs ihop! Det var inte längre två och två, utan fyra och fyra! Jag fick vara med i ett äktenskap tillsammans med Hilde Lindberg och Ville Kavilo, samt en till tjej som jag inte fick reda på. Meningen var att genom dessa sammanslagningar skulle man sakta upplösa tvåsamheten till flersamhet, och man började med fyra och fyra.
Sedan började nyskapandet av världen. Det var inte Gud som gjorde det, utan vi människor! Vi skulle vara ledsagade i detta arbete av en Moses, och ledarskapet skulle cirkulera ständigt, från man till man. Jag blev vald till att vara den förste Mosesen. Min syster Hanna skulle bli den nästa, fastän hon försökte komma undan. Hon lyckades inte med det.
Vi nyskapade världen full av vindruvor. Och allt som hittills varit traumatiskt togs bort.
Sedan gick vi kollektivt igenom mänsklighetens minnen, genom att scener spelades upp framför oss med hjälp av materialisationer lika dom man ser på spiritistiska seanser och i nära-döden-upplevelsernas livspanorama. Vi såg bl.a. vad som verkligen hände med Hitler, och vi upptäckte att han inte var så ond som vi trodde. Hitler uppstod från de döda, och fick sin läkedom och upprättelse från allt.
Ville Kavilo förvandlad
Jag drömde att jag byggde en skogskoja i skogen utanför Ville Kavilos barndomshem. Jag bodde dock inte i den, utan jag gick rakt in i Ville Kavilos barndomshem och levde där som ett barn i huset, utan att fråga om lov. Villes mamma tycktes acceptera mig. Ville kom själv dit, och han var helt förvandlad, som om han uppstått från de döda. Allt det tetraliska och spexiga i hans väsen var borta, han var ren och rättfram som ett barn. Ville hade många småsyskon, kanske fyra, fem, och alla sov i samma säng tillsammans med modern. Trångt var det, men mysigt. Hemmet var litet, men med en förunderligt mysig ande, som Villes mamma lyckades skapa. Hon lagade gröt och omelett till oss, och jag vakade hela natten för att passa på maten, som puttrade hela natten på den gammalmodiga spisen. Det var en så mysig ande i stugan att det var rena paradiset. Och jag fick vara som barn i huset, utan några krav på att jag skulle arbeta.
Sedan visade det sig att Anna Hamberg bodde i ett höghus alldeles i närheten, och jag och Ville gick och besökte henne.
På luffen mot paradiset
Jag hade igen en luffardröm inatt (jag har haft jättemånga det senaste året!). Jag drömde att Stockholm var belägen bara några hundra kilometer söder om Indien, och att jag kunde nå Indien och tropikerna om jag vandrade rakt norrut, genom en bergskedja. En morgon bestämde jag mig också för att vandra iväg, och jag packade ryggsäcken och begav mig åstad. En ofantlig extatisk luffarkänsla fyllde mig, en förväntan om att nå djungeln och paradiset. Och ganska snart såg jag ett exotiskt djur uppe i de majestätiskt vackra, halvtropiska bergen; en slags vildoxe.
När jag vaknade var jag full av luffarlust (det är alltid så när jag haft en luffardröm, att luffarlusten vaknar i drömmen, och jag känner mig fullt beredd på att bege mig på ett nytt luffaräventyr), och nu försvann den inte i stunden jag vaknade, såsom det brukar gå, utan jag låg länge och funderade ut möjliga utvägar att komma till Indien utan pengar, såsom att cykla hela vägen ner, genom Ryssland.
Paradis i fängelset
Jag drömde att jag var fånge i ett fängelse. Där hände något underligt. Jag förvandlades, jag "uppstod från de döda". Jag om in i ett paradisiskt, vegetativt tillstånd, som fostret i moderlivet. Jag uppförde mig som ett stort barn. Likväl försökte jag rymma. Dom tog fast mig igen.
Fängelset var ett litet egnahemshus med elstängsel runt, och jag hade några medfångar. Barn kom och lekte med oss. Till slut var det som om jag bara hade husarrest hemma, och mina föräldrar var fångvaktarna.
Jag pissade på gräsmattan på fängelsegården, som en barnunge. Allt var så hemtrevligt. Här kunde jag stanna i evighet.
Jag var messias
Jag drömde att jag var messias.
Bergen som slet i sina kedjor som levande djur i fångenskap
För kanske ett år sedan hade jag en kraftig apokalyptisk dröm, som jag ännu minns, fast jag inte har skrivit ner den ännu. Hela naturen var som en fånge i kedjor som rev och slet i kedjorna som en besatt, för att komma loss. Klipporna och bergen var som levande djur i fångenskap, som röt och rasade och slet i sina kedjor. Havet stormade och vinden piskade. Själv var jag på flykt från polisen, och gömde mig hos några gamla tanter. De förstod inte vad som var på gång, de var lite senila, så det var väldigt nära att de hade avslöjat mig för polisen, men jag lyckades gömma mig ändå.
För ungefär lika länge sedan hade jag en annan apokalyptisk dröm som jag minns tydligt, fast jag inte har skrivit ner den än. Jag drömde att jag vistades uppe i fjällen, då jag plötsligt såg en jättetsunamivåg komma rusande uppför bergssluttningen. Jag sprang längre och längre upp, men tsunamivågen bara följde efter hela tiden.
Domedagsprofeten insmord i bajs
Jag vandrade som en barfota, tiggande och luffande sadhu (indisk helig man) runt omkring i Indien, och profeterade om domedagen. Jag var insmord i bajs.
Messiastävlingen
På sinnessjukhuset har jag drömt alldeles ofantligt spännande och vackra drömmar i tre nätter på rad. En av dom var nog mitt livs största drömupplevelse. Utan tvekan. Den handlade om Jesu återkomst. Hur den pågår just nu i naturen. Hur allting i naturen kretsar kring det. Hur det TÄVLAS om vem som får göra dom största insatserna i framfödandet av ett nytt människosläkte, vildmänniskorna. Djuren tävlar faktiskt i det här! Och människorna med, undermedvetet. Alla vill vara Jesusen. Alla vill vara den där bomben som får fram det stora raset i sin omgivning. Man ser på andra med nästan avund i blicken, när andra lyckas bättre. Det är som barnlösa kvinnor som tävlar om vem som får bli med barn nästa gång.
Problemet med den här tävlingen är bara att det också är en tävling i att lida. Vem som orkar lida det som behövs lidas. Det handlar om födelse, om födslovärk. Det är därför jag kan se med stolthet på alla mina sinnesjukhusvistelser.
Ringens brödraskap - porten till paradiset
Jag skrev nyligen att jag hade haft mitt livs vackraste dröm på psyket. I natt slog jag rekordet igen. Jag drömde om hur det var att komma till paradiset och kunna röra sig fritt i luften med tankens hjälp. Jag vaknade mitt i natten, oerhört skakad av drömmen, och hur VERKLIG drömmen hade varit. Sen efter en stund somnade jag igen, och drömmen fortsatte! Jag drömde nu att min bror Jakob i själva verket var ett förklädd helgon, som lärde mig knepet hur man får kontakt med paradiset och ut-ur-kroppen-upplevelser av att bli fri och levitera med kroppen. Han lärde mig att det hade att göra med en magisk ring. Man kunde laga en sådan ring åt sig själva, och experimentera. Det var en lektion i magi. Ringen kunde vara virtuell eller vad som helst. Ringen kunde vara ett brödraskap eller en orden. När jag vaknade var jag oerhört skakad igen, och tänkte på min egen ring som jag hade när jag förlovade mig med naturen, och på den ringens brödraskap, "Heliga Naturens Orden", som innefattar minst två människor, mig och Skogs-David. Tänk om det är den magiska ringen för Jesu återkomst!
Jag var Jesus
Mina rekordhärliga drömmar tycks bara fortsätta. Igår slog jag rekordet igen - under en tupplur igår på dagen. Den drömmen hade också med Jesu återkomst och paradiset att göra, som alla mina rekordhärliga drömmar har haft att göra med. Den handlade om att jag var Jesus, och att min syster Inger trodde på mig. Och jag skulle få en rik tjej till flickvän. Jag sade att jag alltid hade gillat rika, fina tjejer.
Jag var Jesus, som fick till stånd uppståndelsen från de döda
Jag hade inatt igen en av mina rekordhärliga drömmar, som jag denna sommar har haft tre, fyra stycken av redan, och alla har de handlat om Jesu återkomst, paradiset och uppståndelsen. Inatt slog drömmen alla mina rekord. Jag sov på en fönsterbrädesliknande avsats inne i Åbo Domkyrkas vägg:
Det började med att min dröm var ungefär som ett dåligt tecknat seriealbum, men sedan blev allting mer och mer verkligt allteftersom drömmen fortskred:
Jag drömde att jag var ombord på en båt med skurkar, kanske en piratbåt. Sedan fick jag magiska krafter, och kapade båten. En av skurkarna fick följa med. Sedan blev båten liten som en roddbåt, och skurken blev en liten pojke. Och så började havet stiga i accelererande tempo. Vi åkte ut mot havet för att finna Atlantis. I början blev vi förföljda av polis och psykiatri. Men jag styrde båten med tankens kraft, och vi lyckades rymma från dem med många finter och knep. Sedan visade det sig att jag var Jesus som hade förvandlats kroppsligen. Havet steg alltmer, och det började likna på filmen "2012". Vi kom upp i ett rasande tempo med båten, vår fart accelererade så att myndigheterna tog oss för ett flyg. Sedan försvann allting, och jag befann mig i en väldig fängelsebarack med de dödas kroppar sovande i de små cellerna. Jag började väcka dom, en efter en, börjandes med mina lärjungar Petrus och Paulus. De kände inte igen mig, såg inte särskilt glada ut. Däremot, när jag kom till Moses, blev det ett igenkännande med glädjetjut blandat med klagotjut. Till sist väckte jag själve Satan, och han visade sig vara Adam, den första civiliserade människan. Då vaknade jag.
Farten på händelserna i drömmen hade accelererat, för att nå ett klimax, och i klimaxens stund vaknade jag.
Världsbrand
Jag har märkliga drömmar inne i väggen på Åbo Domkyrka (jag ligger på en fönsterbrädesliknande avsats), ett magiskt ställe? Igår natt drömde jag att jag var pappa till min sex år yngre lillebror, och nu inatt drömde jag att jag var med om historiens största skogsbrand: den kom att täcka hela den Europeisk-Asiatiska kontinenten. Branden var så het, att redan när den närmade sig tiotals km borta, puttrade sjöarna som kastruller, och skogsbranden rörde sig med 15 km/h! Det var en väldigt tydlig och detaljerad och logisk dröm, en sällsynthet för mig. Jag vaknade första gången den natten med att vi inte lyckades fly hemifrån i tid från branden, och det blev kokhett i min sovsäck, och jag ropade i sömnen "Vi måste gå nu!" och vaknade och märkte att jag ropade det där högt, på riktigt. Sedan somnade jag om. Drömmen fortsatte. Vi hittade vi en bil och flydde branden genom hela Europa. Den jagade oss hela tiden. Det var svårt att fly p.gr.a. allmän kaos. Till sist nådde vi en ännu aktiv flygplats nånstans i södra Frankrike, men kom för sent till det sista flyget som kunde ta oss bort från den farliga kontinenten.
Den här drömmen var extra märklig p.gr.a. att den fortsatte efter att jag vaknat och somnat om, flera gånger, kanske 4-5 gånger. Jag brukar ofta vakna och somna om ganska många gånger på morgontimmarna, och nu drömde jag hela tiden samma dröm. Det har aldrig hänt mig förr på det här sättet.
Paradiset i koncentrationlägret
Inatt sov jag i en slumbyggnad som ett konstprojekt, "Taideslummi", uppfört i Åbo Domkyrkas park. Jag och en massa hippien byggde den igår, och vi var fem, sex stycken som sov där inatt. Välkomna att titta in! Byggnaden skall stå där i en vecka, med ständigt häng och musikaliska program mm. Det är en slags anarkistisk protestdemonstration.
Jag drömde i natt att jag och en hippie som sov i slummen tillsammans med jag, Jonne, vandrade som luffare upp genom Finland. I Tavastehus stal vi ett äpple från en butik, och blev fast av säkerhetspolisen, SUPO. En annan vän till mig kom till platsen och ropade argsint att jag var besatt av "Jesu demon" (något liknande har jag hört av min storebror Josef, som sade att jag var besatt av en "teologisk demon" och en "helighetsdemon"). Sedan kom två italienska präster till platsen, och sade på engelska att de var medialt ("psykiskt") begåvade. Men de gjorde ingenting annat än att föra oss till ett koncentrationsläger i Italien. Den var belägen inne i en stor ladugård långt ute på landet, där människorna bodde tillsammans med kor och får. Alla var fulla av torkad bajs på kroppen. De sov helt enkelt på golvet, där alla bajsade. Kring lägret låg en invecklad härva av elstängsel, som inte sträckte sig i höjden, utan på längden. Jag fick välja mellan att stå fången inne i härvan, och att gå in i fångenskap i lägret. Jag valde det senare. Kor kom genast och välkomnade mig, nosande på mig, och en liten minilammunge kom till mig, och jag lyfte upp den. Det var som att komma hem. Prästerna hade sagt att lägerinnevånarna åt på varandras kroppar, var kannibaler, men jag märkte att det inte stämde. Här kände jag mig hemma, här kunde jag bo hela livet. Detta var i själva verket paradiset, där naturen igen fick råda, och människor och djur bodde ihop. Men så träffade jag min storasyster Anne där. Hon var ren som hon alltid är, och vacker, och i hennes vrå av lägret var allting rent. Men hon sade åt mig att hon försökte ta sitt liv varenda dag. Jag förskräcktes, och utbröt "Men vi har ju varann"!
Sedan vaknade jag, och somnade om. Sedan fortsatte drömmen. Då berättade lägerinnevånarna att de alla var Jehovas Vittnen, och att detta var deras kommunitet. Ett stycke bort i skogen låg deras "Rikets sal". Jag fick åka dit och besöka byggnaden, och den var en ståtlig byggnad.
Jag har haft ett så rikt drömliv den här sommaren! Så många drömmar om paradiset! Och nu var paradiset beläget inne i ett koncentrationsläger, mitt i all bajs! Och helvetet var beläget i den själ (Anne), som inte tålde bajset, utan måste ha det rent och städat runt sig hela tiden. Utan tvivel en mycket andlig dröm. Jag tror på den.
Framtida överdriven teknologi, och vårt sjukliga beroende av denJag har nån gång funderat på om inte vi i framtiden ser en funktion på internet lite liknande google maps, där satellitvideokameror ger oss möjligheten att zooma in oss på vilken plats som helt på jorden, och se genom satellitvideokameran vad som händer där NU.
Inatt gick dessa tankar i uppfyllelse i drömmen. Jag bar på en Iphone i vilken jag zoomade in vad som skedde just nu på en gata i Rio de Janeiro, Brasilien.
Men det märkligaste var att Iphonen fungerade som en GPS för mig. Och jag var så fast i GPS- systemet att jag inte kunde lossa mig från det, utan använde det även på kända platser! Och jag navigerade mina känslor med den också. Jag zoomade in mitt känsloliv, för att reagera på "rätt" sätt i rätt situation. Och jag måste ha GPS-en för att göra de enklaste färder, för att inte falla i diket! En vän som jag hade med mig föll i diket därför att jag inte lyckades navigera med GPS-en tillräckligt bra.
När jag vaknade, reflekterade jag genast allvarligt över drömmen. Jag kom på att språket fungerar för oss ungefär som en sådan GPS, som vi har blivit helt destruktivt beroende av. Och att mobiltelefonen och internet i verkligheten närmar sig detsamma med stormsteg. Alltmer som sker där, sker NU. Som mycket på Facebook, t.ex.
Sedan gick mina tankar till hur det hela antagligen kommer att sluta. Vi kommer antagligen att bara fortsätta byta ut verklighet mot virtualitet, helt tills det hela tar sig gigantiskt löjliga proportioner, såsom det tog sig för mig i drömmen. Då kanske vi vaknar från alltihopa, inser vår dumhet. Liksom jag vaknade från drömmen just då. Vi tröttnar, helt enkelt. Kanske vi först då inser att djuren är mycket visare än oss, när de leker och kommunicerar direkt med verkligheten, istället för att ta vägen genom virtualitet, symboler och tankar. Kanske vi vaknar kollektivt, när virtualiteten blivit så förfinad, att den blir som en blank, ren spegel, som visar oss vår egen dumhet. Det är som vi spelar ett dataspel hela tiden, där grafiken blir allt mer verklighetslik, helt tills vi märker att vi har börjat spela verkligheten på en maskin, istället för att leva den såsom djuren lever. I den stunden tröttnar vi.
Kanske förfiningen av vår virtualitet accelererar. Kanske den når "singulariteten" år 2012. Vem vet.
"Survival-groups" och krig
Jag drömde att jag var i Helsingfors och förberedde mig för en civilisationskollaps med mina hippievänner där. Vi byggde s.k. "Survival groups", med sex stycken i varje grupp. Sedan utbröt det krig, och jag tvingades gå in som soldat, fast jag inte gått armen. Jag var hemma hos mina föräldrar med ett gäng soldater, som visade sig vara gamla klasskamrater från lågstadiet, och fienden krigade mot oss från grannhuset.
Senare hälften av drömmen var en sann mardröm.
Koncentrationsläger, "vård" för dom fattiga
Inatt drömde jag att jag blev satt på koncentrationsläger. Det hela presenterades som "vård", eftersom det var nödtider i världen, och maten ransonerades. Allt skulle kontrolleras, därför hölls man fången.
När jag inte var underdånig en medfånge, hotade han att han skulle slå mig. Han påminde mig om en av mina gamla psykvårdare.
Min syster Solveig sade att världens undergång snart skulle komma. Hon hade hört att George W. Bushs son, som enligt drömmen hette "Jon", skulle bli USAs nästa president, och bli en oerhört grym sådan, uppviglad av sin fader att bli världsdiktator. Det skulle snart bli svälttider, och hon hade hört att när den stora svälten kom, var det bara dom rika som skulle få mat, inte dom fattiga, dom skulle lämnas att dö.
Domedagen kommer 11.1.2011
Min bror Erik läste ivrigt i en bok om domedagen, och sade åt mig att domedagen skulle komma 11.1.2011
Jag och myrorna erövrade civilisationen
Jag och en hel härskara myror erövrade civilisationen, som var som en stad bakom stadsmurar.
Paradis i ett fängelse för lärare
Jag och min bror Jakob besökte Jakobs gamla klasskompis Tosse i ett fängelse för lärare, dit Tosse hade hamnat ( han var lärare i drömmen). Gemenskapen mellan fångarna i fängelset var något av det varmaste jag någonsin sett. Sex, sju gånger per dag samlades alla fångarna i ett ganska litet rum, där de satt tätt intill varann omkring på golvet, och så delade de sina liv med varann. Jag fick vara med på en sådan samling, och då såg jag hur en av fångarna grät, och blev tröstad av de andra. Det var en sådan där ganska skär och klen ung man som grät. Efter det stod jag upp och höll spontant ett tal för fångarna, där jag förklarade att vi alla var en del av Gud, och Gud håller man inte i fångenskap.
"Uppryckelse-psykos"
Jag drömde att jag kom i psykos när jag såg en flock fåglar flygande avlägset på himlen - jag trodde det var djuren som skulle komma och hämta mig till paradiset i en slags djurisk motsvarighet till Jesu återkomst och "uppryckandet". Jag föreställde mig att fåglarna var stora drakar, och att jag skulle få rida på dessa drakar, till paradiset. Jag blev så säker på att detta skulle hända att jag sprang till min far för att ta farväl, och jag berättade åt honom vad jag trodde skulle hända mig. Då skickade min far psykvården på mig för att få mig inlåst på sinnessjukhus. Jag rymde innan de hann komma, och sedan jagade de mig genom skog och mark. Jag lyckades undfly genom att jag, varje gång som de nästan fick tag i mig, bytte skepnad, till en ny existensform. Men det hjälpte inte, jakten bara fortsatte. Jag tvingades byta skepnad 10-20 gånger, helt tills jag till slut bytte till min barndom - jag blev barn igen. Och där var jag trygg.
Vår familj vandrade mot paradiset
Jag drömde att jag var liten och bodde hemma på "Lyckobo" med hela resten av min familj. Då fick vi idén att vi skulle lämna civilisationen och vandra som nomader mot paradiset. Detta skulle bara lyckas om vi byggde en väg ut ur vårt hus genom att rada våra saker efter varann, så att vi kunde gå på våra saker som på en väg. Detta skulle skydda oss från fienden, så vi gjorde detta.
Total solförmörkelse i flera dagar
Jag drömde att jag var ombord på en stor båt ute i havet, och plötsligt blev det total förmörkelse. Solen lyste inte om dagen, månen var borta, stjärnorna också, och fyrarna gick sönder. Och nu måste vi navigera fram så att vi inte åkte på skär. Vi klättrade ner vid fören på båten, och kände med våra händer, så att våra händer skulle bli dom första att ta emot klipporna när vi stötte på dom, så att vi kunde stoppa i tid.
Jesus-psykos
Jag och en annan kille fick kollektiv Jesus-psykos i ett stort hus med många våningar. Psykosen smittade av sig, och när man fick smittan, rasade man i början som en besatt. Jag och den där killen trodde båda att vi var Jesus, och gömde oss nakna i kloakutrymmen i huset. Vi betraktade oss som bärare av "elden". Sedan började vi jagas av psykiatrin, och vi försökte försvara oss med hjälp av insekter, men det bet inte på psykvårdarna. Jag lovade psykvårdarna att inte mörda någon i självförsvar, och sedan lämnade jag min kamrat i sticket, och sprang upp på husets tak. Psykvårdarna kom efter mig, upp på taket. Då sprang jag upp i ett torn på taket, men dom kom efter också in dit. När jag hunnit helt längst upp i tornet, kastade jag mig ut från fönstret på tornet, och lyckades ta tag i en skör träställning som stod nära tornet, så att jag inte föll till marken och dog. Då vaknade jag ur drömmen, som var en sann mardröm, som stegrades i intensitet helt tills klimaxen uppnåddes, och jag vaknade.
Science-Fiction-dröm om teknologins helvetiska framtid
Vi är långt inne i framtiden, och jorden är kall och död. Människorna lever som astronauter på jordklotet, så förstörd är jorden. Det har börjat regna smält metall från himlen, och det finns stora metallsjöar, som metallindustrin utnyttjar. Metallen bogseras med rymdfarkoster till industrierna. Allt är mörkt hela tiden, och solen har blivit som månen. Vi tror att vi är i himlen. Detta är vårt civiliserade paradis. Att leva helt inne i en teknologisk värld.
Havets stigning med en meter
Jag drömde inatt att jag läste i en tidning att havet skall stiga snart med en meter, kanske bara inom några månader. Och detta skulle leda till att hamnarna i världen kollapsade, och flera stora kuststäder lades under vatten.
Folksångskonserter världen runt och "Jesu återkomst-psykoser"
Sedan drömde jag också att jag var utanför St. Peterskyrkan i Rom med min mor, min syster Rosa och några till. Min mor strålade av värme. Det var en märkvärdig slags konsert framför kyrkan, där folkslag från hela världen hade samlats för att sjunga en slags folksånger. Det var lätt att gå vilse i mängden av folk på den stora öppna gården framför St.Peterskyrkan.
Sedan fick jag höra att på liknande tillställningar runt om i världen hade folk kommit i spontana psykoser, där ett ljus borta i mörkret betydde Jesu återkomst, och dom hoppade och dansade av glädje som vildar. Och läkarna var i full fart för att stoppa dom. Jag minns hur arg jag var i drömmen på dom där läkarna, som lade sig i detta, jag tyckte det var så fullständigt naturligt och inget att vara rädd för.
Sagan om Ringen-dröm
Domedagsdröm igen. En Sagan-om-ringen och Matrix-liknande dröm. Jag valdes till det som var drömmens motsvarighet till Sagan-om-ringens ringbärare.
Det var ca. 15 st. med i "brödraskapet", som också bestod av kvinnor, bl.a. Meeri. Andra som jag minns namnen på var Mähr, Per och teologen Ole Hallesby. De var alla personer från mitt tidigare liv. Jag fick veta att jag varit David Petander i mitt tidigare liv.
Drömmen var klar och oerhört stark, som en vakendröm. Jag var nästan medveten om att jag drömde, och kunde reglera drömmen litet. Som t.ex. att bestämma när jag ville vakna.
Vi 15 i brödraskapet var alla samlade inne i en slags "Matrix"-värld, i ett rum inne i ett hus. Vi hade alla andliga vapen så starka att dom blev farliga för vår omgivning. Det blev till drabbningar inne på rummet, en strid om vem som skulle vara "ringbäraren".
Jag blev vald till slut, och fick veta att jag kl. 5 på morgonen skulle ut på mitt ringbärar-uppdrag (ungefär vid den tiden vaknade jag också från drömmen, och skrev genast ner den). Men jag hade en magisk kula istället för en ring. Alla de 15 hade kulor, men min blev utvald till att leda kriget.
Människorna i min dröms värld var precis som människorna i Matrix-filmen; programmerade av en dator. Denna dator tänkte göra det svårt för mig i mitt uppdrag.
Jag trodde först att de 15 var mina fiender, att de var som dom "andra". Det tog till drabbningar och utfrågningar om namn innan jag insåg att så ej var fallet. Drabbningarna handlade om att de andra var rädda för mig på nåt sätt, de ville hindra mig från att använda den magiska kulan.
Allt i rummet under den natten var så laddat på högspänn, att det minsta man gjorde satt igång väldiga reaktionsvågor hos de andra 15.
Drömmen var oerhört psykedelisk.
Nazismen och civilisationens fall
Jag skrev en handskriven liten avhandling om den tyska nazismen, och hur den har påverkat hela vår civilisation till ytterligare förfall. Det var ett slags skolarbete på högstadiet. Till slut infogade jag följande kommentar:
1) Civilisationens sådd: Stenåldern - antiken
2) Civilisationens växt: Medeltiden - idag
3) Civilisationens skörd (dess fall): Framtiden
Gigantiska lopptorg
Jag drömde att det var gigantiska lopptorg och gratis godisutdelningar utomhus. Som om världen höll på att gå under, kändes det, och allt skulle delas ut och säljas, för det var så kort stund kvar.
Missionär i helvetet
Jag var i ett märkligt sorts helvete, en grå, mörk och kall värld, där jag hade det mysigt, men andra tycktes plågas. Jag var väl nån sorts missionär.
Uppståndelsen från de döda; att vi började lägga märke till livet igen
Jag hade en skakande apokalyptisk dröm inatt. Det blev väckelse, och vi bad och talade i tungor mitt på gatan. Jag ropade högt till Jesus Kristus. Väckelsen bestod i att naturen åter blev levande för oss civiliserade, från att ha varit som död för oss. Plötsligt såg och hörde vi livet inne i en snäcka när vi stack huvudet under vattnet. Vi lade märke till Livet, det som vi hade trott var dött. Detta var uppståndelsen på den yttersta dagen. Naturen träffade oss med sin pil, vi blev sårade av Naturen. Det kröp en levande varelse inne i en snäcka, och plötsligt lade vi märke till Livet, som vi trodde hade dött ut.
Jag var en Tarzan-lik messias
Jag drömde att jag var en messias, och fick utstå förföljelse för sitt messiasskap. Jag var en vild, Tarzanlik messias, som jagade människor på gatan, och skrämde dom.
Vi levde nakna i jordhåla
Jag och min flickvän (drömmens flickvän) bodde i en jordhåla under jorden på en liten beteshage. Vi hade en lucka över öppningen. Beteshagen var den där lilla fårhagen vid den busstation vid Karlbergsvägen som vi åkte till skolan från när vi bodde i mitt barndomshem Lyckobo. Vi levde helt nakna. Det var som på stenåldern.
Brevbomben om uppståndelsen
Jag drömde att det var en stor konferens i min moderförsamling "Smiths Venner" (utbrytargruppen), kanske på flera tusen besökare. Jag gick inte dit i början, istället skickade jag ett mycket märkligt brev åt ledarna för konferensen:
Brevet var en avsiktligt ofullbordad brevbomb!
Jag bifogade en brevtext, och i den texten utbröt jag i jubel över att jag funnit den sanne Guden: Gud är fysisk! Gud är den fysiska verkligheten! Att Gud är "Jag ÄR" betyder att han är själva verkligheten, det som är, den materiella verkligheten! Nu är frälsningen här! Jesu återkomst och paradiset är här! Låt oss jubla i det fysiska, låt oss rulla oss i det fysiska, låt oss leka med det fysiska!
Själva bomben som jag lade i brevet bestod av en handfull sågspån, som jag skulle ha blandat krut i, och annat material som behövs till bombtillverkning, men av någon anledning stannade allt vid sågspånet. Jag skrev också i brevet rakt ut att det här var en brevbomb.
Jag vet verkligen inte varför jag gjorde brevet till en brevbomb, om än ofullbordad. Var det fyrverkeri för paradisets återkomst? Ville jag skrämma vettet ur konferensledarna? Var det ett barnsligt vilt hyss?
I vilket fall som helst kom jag till konferensen efter att jag sänt brevet. Ledarna var Gerhard Oord och några Schytt-ungdomar. De tog mig avsides och tillrättavisade mig med dödsallvarliga och vettskrämda blickar. Men de tillkallade inte polis. Bara konferensens väktare.
Vad jag skulle göra om Kollapsen kom nu
Jag drömde att om Kollapsen kom nu, skulle jag dra mig tillbaka till landsbygden, till en gård med äppelträd...
Internets fall
Jag drömde att internet kollapsar snart, och att datorexperter i Rom håller på och bygger ett nytt datorsystem, som de planerar att sätta igång 2025, för att hindra kollapsen.
Krig i Europa
Jag drömde att ett gigantiskt krig bröt ut, som förintade nästan hela Europa.
Uppståndelsen på den yttersta dagen
Jag tror jag slog rekordet på härliga drömmar inatt. Det gamla rekordet var från i sommar. Den här gången var min rekordhärliga dröm mera en slags sanndröm, en apokalyps, ett avslöjande av vad som är på gång i världen. Jag vaknade oerhört skakad och upphetsad, som om jag just fått mitt livs största insikt.
Detta handlade drömmen om:
Jag har trott och upplevt det som om jag är ensam med min förvandling till djuriskhet (kroppens uppståndelse) bland människorna. Att det bara är jag som rör på mig i den andliga utvecklingen, medan resten av mänskligheten stampar på stället.
Min dröm uppenbarade för mig att detta inte är sant. Att det som sker i mig är en uppenbarelse av det som sker överallt i det fördolda.
Jag lärde mig i drömmen att förvandlingen till djuriskhet spirar i smyg i hela mänskligheten. Det är som ett frö som spirar fördolt under jorden, den har ännu inte brutit upp genom markytan. Hos mig har spiran kommit fram i dagsljuset, men hos de övriga är det ännu fördolt, inte minst för dem själva.
Detta förhållande var tydligt i drömmen inte minst när det gällde min familj. Jag och resten av min familj var först fiender, men bara på ytan. Djupt där nere på bottnet försiggick samma process i oss alla. Och plötsligt kom processen upp till ytan också hos resten av min familj, med början hos min syster Hanna. Vi återförenades, insåg det idiotiska i vår forna fiendskap.
Och i slutet av drömmen gavs det mig en tolkning av Uppenbarelsebokens ord om att det inte skall vara mera natt på den nya jorden. Det betydde att vi skulle återvända till djurens spontana sömnliv, där vi inte sov av gammal vana, rutinmässigt ena hälften av dygnet, utan att vi sov bara när vi var trötta, lite nu som då, när som helst. Natten blev lika fylld av liv och vakenhet som dagen, precis som den är det hos hundar, katter, lejon, fåglar. Och drömmen var inte mera omedvetenhet, utan vakendrömmande, levande, medveten dröm.
Väckelse
Jag luffade omkring på Åland för att missionera för djurismen. Jag släppte fri ett gäng vargar som betade i en hage precis som kor. Vargarna sprang in i skogen. Sedan tände jag eld på hela hagen. Jag blev fast för det, av Johan Wretman, estradpoeten! Han bara tog tag i mig, men gjorde inget mer.
Sedan blev jag trött på de civiliserade, och ville försvinna in i vildmarken för gott. Jag började vandra mot vildmarken. Men innan jag försvann råkade jag stiga in i en liten kristen församling som var samlad i en lägenhet. När vi träffades, var det som om djurens ande kom över dom, och jag upplevde att skördandet av frukten från mitt missionsarbete hade börjat, uppståndelsen och Jesu återkomst hade börjat. Vi hade det extremt roligt med kyrklig galghumor. Det var en sådan fri och naturlig ande i vårt sällskap att jag berördes djupt.
Paradisisk kommunitet
Jag var med i en paradisisk kommunitet som levde precis som i Edens trädgård, bara att vi hade kläder på. Vi hade en stor trädgård. Det var total egendomsgemenskap och fri, öppen sexualitet. Jag knullade i drömmen med en rysk tjej mitt på gården. "Det här är Eden", viskade jag till henne innan jag förförde henne.
Det fanns inget krav på att man måste arbeta i kommuniteten, de som ville samlade mat i stan genom att gå runt och plocka rester i restauranger och sopor, och sedan hade vi knytkalas på maten under kvällen.
Uppståndelsen från de döda
Drömmen inleddes med att jag arbetade tillsammans med teologen Patrik Hagman i en verkstad där vi målade metallbitar. Patrik, min gamla trätobroder från Åbo Akademi, var helt förvandlad, som om han uppstått från de döda. All strävhet och förakt i hans natur var borta, han var ren som ett barn, men med ett förklarat, glimrande intellekt, mycket klarare än det han haft tidigare, som också det var vasst. Vi pratade om teologiska frågor, med stor njutning, utan ett uns av gräl och diskussion.
Sedan träffade jag teologen Harry Månsus och Lea. Harry var också helt förvandlad, som om han uppstått från de döda, och Lea också. I drömmen fick jag bekräftelse på att Harry Månsus är en mycket större mystiker och teolog än Peter Halldorf, en insikt som jag haft även utanför drömmen.
Sedan var det som om alla människor var samlade ute på ett vitt fält. Uppståndelsen! Den inleddes sakta men säkert, med ett steg åt gången. Första steget jag minns i drömmen var att äktenskapen slogs ihop! Det var inte längre två och två, utan fyra och fyra! Jag fick vara med i ett äktenskap tillsammans med Hilde Lindberg och Ville Kavilo, samt en till tjej som jag inte fick reda på. Meningen var att genom dessa sammanslagningar skulle man sakta upplösa tvåsamheten till flersamhet, och man började med fyra och fyra.
Sedan började nyskapandet av världen. Det var inte Gud som gjorde det, utan vi människor! Vi skulle vara ledsagade i detta arbete av en Moses, och ledarskapet skulle cirkulera ständigt, från man till man. Jag blev vald till att vara den förste Mosesen. Min syster Hanna skulle bli den nästa, fastän hon försökte komma undan. Hon lyckades inte med det.
Vi nyskapade världen full av vindruvor. Och allt som hittills varit traumatiskt togs bort.
Sedan gick vi kollektivt igenom mänsklighetens minnen, genom att scener spelades upp framför oss med hjälp av materialisationer lika dom man ser på spiritistiska seanser och i nära-döden-upplevelsernas livspanorama. Vi såg bl.a. vad som verkligen hände med Hitler, och vi upptäckte att han inte var så ond som vi trodde. Hitler uppstod från de döda, och fick sin läkedom och upprättelse från allt.
Ville Kavilo förvandlad
Jag drömde att jag byggde en skogskoja i skogen utanför Ville Kavilos barndomshem. Jag bodde dock inte i den, utan jag gick rakt in i Ville Kavilos barndomshem och levde där som ett barn i huset, utan att fråga om lov. Villes mamma tycktes acceptera mig. Ville kom själv dit, och han var helt förvandlad, som om han uppstått från de döda. Allt det tetraliska och spexiga i hans väsen var borta, han var ren och rättfram som ett barn. Ville hade många småsyskon, kanske fyra, fem, och alla sov i samma säng tillsammans med modern. Trångt var det, men mysigt. Hemmet var litet, men med en förunderligt mysig ande, som Villes mamma lyckades skapa. Hon lagade gröt och omelett till oss, och jag vakade hela natten för att passa på maten, som puttrade hela natten på den gammalmodiga spisen. Det var en så mysig ande i stugan att det var rena paradiset. Och jag fick vara som barn i huset, utan några krav på att jag skulle arbeta.
Sedan visade det sig att Anna Hamberg bodde i ett höghus alldeles i närheten, och jag och Ville gick och besökte henne.
På luffen mot paradiset
Jag hade igen en luffardröm inatt (jag har haft jättemånga det senaste året!). Jag drömde att Stockholm var belägen bara några hundra kilometer söder om Indien, och att jag kunde nå Indien och tropikerna om jag vandrade rakt norrut, genom en bergskedja. En morgon bestämde jag mig också för att vandra iväg, och jag packade ryggsäcken och begav mig åstad. En ofantlig extatisk luffarkänsla fyllde mig, en förväntan om att nå djungeln och paradiset. Och ganska snart såg jag ett exotiskt djur uppe i de majestätiskt vackra, halvtropiska bergen; en slags vildoxe.
När jag vaknade var jag full av luffarlust (det är alltid så när jag haft en luffardröm, att luffarlusten vaknar i drömmen, och jag känner mig fullt beredd på att bege mig på ett nytt luffaräventyr), och nu försvann den inte i stunden jag vaknade, såsom det brukar gå, utan jag låg länge och funderade ut möjliga utvägar att komma till Indien utan pengar, såsom att cykla hela vägen ner, genom Ryssland.
Paradis i fängelset
Jag drömde att jag var fånge i ett fängelse. Där hände något underligt. Jag förvandlades, jag "uppstod från de döda". Jag om in i ett paradisiskt, vegetativt tillstånd, som fostret i moderlivet. Jag uppförde mig som ett stort barn. Likväl försökte jag rymma. Dom tog fast mig igen.
Fängelset var ett litet egnahemshus med elstängsel runt, och jag hade några medfångar. Barn kom och lekte med oss. Till slut var det som om jag bara hade husarrest hemma, och mina föräldrar var fångvaktarna.
Jag pissade på gräsmattan på fängelsegården, som en barnunge. Allt var så hemtrevligt. Här kunde jag stanna i evighet.
Jag var messias
Jag drömde att jag var messias.
Vad Jesu återkomst är
Djuren har sagt mig att när den första civiliserade människan återgår till naturen och förvandlas så att hon inträder i paradiset, då är Jesu återkomst här. De säger att det är detta Jesu återkomst betyder - att någon blir som Jesus. Inte nödvändigtvis att Jesus blir människa igen. Jesus är redan här, han är redan reinkarnerad som paradisisk varelse, men antagligen som något djur, någon växt eller bakterie. Nu skall denna Jesu återkomst, som alltid varit en realitet redan, bara bli realitet FÖR OSS. Då behöver vi inte längre en Jesus i människoformat, som kommer som en superman på skyarna.
Och djuren har sagt, att när någon människa blir paradisisk igen, som Jesus, då blir hon som ett naturvirus, som sprider sig snabbt till resten av mänskligheten. Jesus var just ett sådant naturvirus, som spred sig otroligt snabbt, och fick själva romarriket på fall till sist. Ännu ligger det där och pyr, men något håller oss tillbaka från att kollapsa för detta virus. Detta något kan vara att vi ännu är i början av Jesusrörelsens exponentiellt kraftiga utbredning, och att vi bara har kanske ett dussin människor av de civiliserade som under sin livstid blivit förvandlade till djuriska jesuslika varelser. Men för varje ny människa som förvandlas, går utvecklingen snabbare framåt, för att till sist nå en oändligt snabb hastighet - det blir en exponentialkurva som till sist står rakt upp i vädret. Allt fortlöper lite som civilisationens kollaps fortlöper, eller som havets stigning och den globala uppvärmingen fortlöper.
Såhär översätter jag 1. Tessalonikerbrevet 4, 13-18, som är ett nyckelvers i Nya Testamentet om Jesu återkomst:
13 Vi vilja icke lämna eder, käre bröder, i okunnighet om huru det förhåller sig med dem som avsomna, för att I icke skolen sörja såsom de andra, de som icke hava något hopp.
14 Ty lika visst som Jesus, såsom vi tro, har dött och har återgått till naturens paradis, lika visst skall ock Gud genom Jesus föra dem som avsomnar tillbaka till naturen tillsammans med honom.
15 Såsom ett ord från Jesus säga vi eder nämligen detta, att vi som leva och lämnas kvar tills Jesus uppenbarar sig för mänskligheten, ingalunda hinner till naturens paradis före dem som äro avsomnade.
16 Ty Jesus uppenbarar sig för dem från naturen när de dör, och en uppmaning ljuder, en röst som av en alv och en Naturens basun. Och först återvänder de döda till naturen;
17 sedan, efter detta återvänder också vi som ännu leva och hava lämnats kvar, till naturen, vi bliva tillsammans med dem bortryckta från civilisationen, fördolda för den civiliserade blicken, och här i det fördolda möter vi Jesus igen, och så skola vi alltid få vara som honom.
18 Så trösten nu varandra med dessa ord.
Alltså kort sagt: Alla döda förvandlas genast till paradisiska varelser i sina nästa inkarnationer, medan det inte sker på samma sätt genast och automatiskt för oss som lever som civiliserade, vi måste vänta tills naturen uppenbarar sig för oss. Då förvandlas också vi. Därför skall vi inte sörja över de döda, utan glädjas åt deras förvandling. De har kommit före oss sörjande till paradiset. Det är oss det är synd om, inte dom.
Och djuren har sagt, att när någon människa blir paradisisk igen, som Jesus, då blir hon som ett naturvirus, som sprider sig snabbt till resten av mänskligheten. Jesus var just ett sådant naturvirus, som spred sig otroligt snabbt, och fick själva romarriket på fall till sist. Ännu ligger det där och pyr, men något håller oss tillbaka från att kollapsa för detta virus. Detta något kan vara att vi ännu är i början av Jesusrörelsens exponentiellt kraftiga utbredning, och att vi bara har kanske ett dussin människor av de civiliserade som under sin livstid blivit förvandlade till djuriska jesuslika varelser. Men för varje ny människa som förvandlas, går utvecklingen snabbare framåt, för att till sist nå en oändligt snabb hastighet - det blir en exponentialkurva som till sist står rakt upp i vädret. Allt fortlöper lite som civilisationens kollaps fortlöper, eller som havets stigning och den globala uppvärmingen fortlöper.
Såhär översätter jag 1. Tessalonikerbrevet 4, 13-18, som är ett nyckelvers i Nya Testamentet om Jesu återkomst:
13 Vi vilja icke lämna eder, käre bröder, i okunnighet om huru det förhåller sig med dem som avsomna, för att I icke skolen sörja såsom de andra, de som icke hava något hopp.
14 Ty lika visst som Jesus, såsom vi tro, har dött och har återgått till naturens paradis, lika visst skall ock Gud genom Jesus föra dem som avsomnar tillbaka till naturen tillsammans med honom.
15 Såsom ett ord från Jesus säga vi eder nämligen detta, att vi som leva och lämnas kvar tills Jesus uppenbarar sig för mänskligheten, ingalunda hinner till naturens paradis före dem som äro avsomnade.
16 Ty Jesus uppenbarar sig för dem från naturen när de dör, och en uppmaning ljuder, en röst som av en alv och en Naturens basun. Och först återvänder de döda till naturen;
17 sedan, efter detta återvänder också vi som ännu leva och hava lämnats kvar, till naturen, vi bliva tillsammans med dem bortryckta från civilisationen, fördolda för den civiliserade blicken, och här i det fördolda möter vi Jesus igen, och så skola vi alltid få vara som honom.
18 Så trösten nu varandra med dessa ord.
Alltså kort sagt: Alla döda förvandlas genast till paradisiska varelser i sina nästa inkarnationer, medan det inte sker på samma sätt genast och automatiskt för oss som lever som civiliserade, vi måste vänta tills naturen uppenbarar sig för oss. Då förvandlas också vi. Därför skall vi inte sörja över de döda, utan glädjas åt deras förvandling. De har kommit före oss sörjande till paradiset. Det är oss det är synd om, inte dom.
Jesus som arketyp. Jesu återkomst som paradismänniskans återkomst
Jag har lekt med tanken att namnet "Jesus" i Nya Testamentet inte var menat som hänsyftande på en enda historisk person, utan på en paradisisk människotyp som fanns innan civilisationen började, men som "korsfästes" (mer eller mindre symboliskt) med dess intrång. Och att evangeliernas berättelser ungefär är den tidens romaner eller legender om den "siste jesusmänniskan". Användningen av ordet Jesus skulle vara en motsvarighet till GT:s "Adam" - som ska representera "den förste fallna människan". Namnet Jesus skulle då innebära ungefär "Den siste paradismänniskan". Ett sådant synsätt skulle kanske göra rätt åt den klart legendariska karaktären hos evangelierna med alla deras mirakler, som inte var menade att tas bokstavligen. NT:s brev skulle sedan bli en slags felläsning av dessa legender, där man tog allt för historisk sanning, och Jesus blev en slags ny kejsare för dem, även om namnet Jesus i evangelierna aldrig syftade på en enda människa, utan på ett kollektiv.
Uppenbarelseboken och Jesu återkomst skulle då handla om paradismänniskans återkomst som människotyp, efter en lång tid av frånvaro. Det skulle inte handla om en enda människas återkomst "på himlens skyar", något det inte går att ens föreställa sig, utan det skulle ganska enkelt handla om paradismänniskans vaknande i en skara människor strax innan civilisationen kollapsar. Ungefär som Bertil Malmberg diktar i sin domedagsdikt "Aftonrodnad":
Vi höra obekanta stridsrop skalla
– ohjälpligt närmar sig den sista stunden.
Men innan våra tunga fästen falla
kan rasens liv förvandla sig från grunden.
...
"Det fromma liv som middagsljuset glömde
kan sakta vakna med vår avskedssmärta
– och vad den unga mänskligheten drömde
brinna emot oss som ett heligt hjärta."
Det är i denna mening jag har känt mig som Jesus i mina Jesuspsykoser (tre stycken sammanlagt). Jag har aldrig riktigt trott att jag är just den där historiske Jesusen, utan jag har famlat med tolkningen, och så har det spårat ur, eftersom jag inte rikigt förstått hur jag ska tolka Jesusrollen som jag känner mig axla. Med ovanstående förståelse kan jag göra en tolkning av den som inte blir psykotisk. Jesus reinkarneras aldrig som person, så jag kan inte vara Jesus på det sättet.
Uppenbarelseboken och Jesu återkomst skulle då handla om paradismänniskans återkomst som människotyp, efter en lång tid av frånvaro. Det skulle inte handla om en enda människas återkomst "på himlens skyar", något det inte går att ens föreställa sig, utan det skulle ganska enkelt handla om paradismänniskans vaknande i en skara människor strax innan civilisationen kollapsar. Ungefär som Bertil Malmberg diktar i sin domedagsdikt "Aftonrodnad":
Vi höra obekanta stridsrop skalla
– ohjälpligt närmar sig den sista stunden.
Men innan våra tunga fästen falla
kan rasens liv förvandla sig från grunden.
...
"Det fromma liv som middagsljuset glömde
kan sakta vakna med vår avskedssmärta
– och vad den unga mänskligheten drömde
brinna emot oss som ett heligt hjärta."
Det är i denna mening jag har känt mig som Jesus i mina Jesuspsykoser (tre stycken sammanlagt). Jag har aldrig riktigt trott att jag är just den där historiske Jesusen, utan jag har famlat med tolkningen, och så har det spårat ur, eftersom jag inte rikigt förstått hur jag ska tolka Jesusrollen som jag känner mig axla. Med ovanstående förståelse kan jag göra en tolkning av den som inte blir psykotisk. Jesus reinkarneras aldrig som person, så jag kan inte vara Jesus på det sättet.
Tilaa:
Blogitekstit (Atom)